Ett litet slarv i stundens hetta gjorde att vi plussade på stickan. Vi båda vart otroligt chockade men såklart glada. De va inget tvivel att vi ville behålla då vi ändå hade pratat om att vi ville detta i framtiden. Vi trodde bara inte de skulle bli sååå tidigt. Självklart visste man att de kunde gå hur som helst och att de va efter v 12 som den mest "kritiska" perioden var över. Vi berättade bara för vår allra närmsta familj. Helgen kom och jag hade fått svagt rosa blödningar (jag va då i v 11) och tyckte såklart de va lite jobbigt men de kunde vara vanligt fick vi höra (självklart från experter) och läsa. Men sedan började jag få magknip samtidigt som blödningar blev värre och när Andreas kom hem från jobbet den söndagen så bestämde han att nej vi åker vi åker in medan jag hellre sköt bort och försökte ignorera min oro. Vi åkte in och efter vääääääldigt många timmar fick vi reda på vårat ultraljud att nej, det fanns inget hjärta som slog...

De va som ett hårt slag i magen och jag kunde inte ens titta på Andreas. Jag ville inte bryta ihop där, jag ville vara stark. Efter ett kort samtal med läkaren (som var hur bra som helst) så reste jag på mig från stolen och vi tackade för oss och gick därifrån, hårt hand i hand. Jag minns känslan av att jag inte riktigt kände att de va JAG som gick därifrån utan de va någon annan som gick åt mig.

Vi ställde oss i hissen och då mötte vi varandras blickar som båda va helt tomma. Tårarna kom forsades och sedan var de en lång bilresa tillbaka, i tystnad och i chock. Vad hände precis? De vi fick reda på var att de va ett tidigt missfall (troligtvis v 6 eller 7) och kroppen hade inte hunnit förstå utan trodde fortfarande den var gravid. Dagarna efter minns jag idag som en dimma och de va precis de va också, där och då. Man va som i en dimma... Som tur var hade vi varandra och pratade och kramades och detta förde oss bara ännu närmre varandra.

Perioden efter var självklart påfrestande mentalt men även fysiskt då kroppen skulle stöta ur de som va kvar vilket va otroligt smärtsamt. Dock är inte de man minns efteråt utan den mentala biten.

Jag skrev ner där och då, var jag än var, vilken tid som helst på dygnet alla mina tankar då de är så jag bäst bearbetar mina tankar. Istället för att allt ska snurra runt i huvudet behöver jag få ner de på pränt.

Såhär skrev jag då:

" Massor av känslor som bara stormar och orsakar ett enda stort kaos, både mentalt och fysiskt. Svaret vi fick och de vi fruktade mest fick vi söndagsnatten 03.30, 3 mars. Vi har fått missfall, ett tidigt missfall.

Det känns konstigt att säga de högt eller ens tänka dem orden. Missfall, jag är inte gravid längre? Vi ska inte bli föräldrar. Den meningen gör något så inåt helvete ont.

Det känns verkligen som att min kropp har lurat mig, den har svikit mig totalt. Och inte bara mig, utan även den jag älskar som mest, Andreas. Har jag gjort mig förtjänt av de? Va jag inte tillräckligt tacksam? Var de mitt fel? Är de något jag har gjort, som jag åt? Försöker gå igenom allt i mitt huvud vad jag kan tänkas ha gjort för fel. Andreas tomma blick spelas upp om och om igen och jag minns så tydligt känslan när vi gick därifrån att de va som att jag skämdes. Skämdes över att jag hade gjort något. JAG hade gjort de här. MIN kropp hade gjort de här. Jag vet att läkaren va väldigt tydlig och sa att de är vanligt och de finns inget jag kunde ha gjort annorlunda eller inte utan att de är kroppen sätt att tala om när något inte är bra. Även Andreas upprepar läkarens ord att de inte är mitt fel men har just nu bara svårt att acceptera den förklaringen just nu.

Är så tacksam att jag har Andreas vid min sida, för han är en ängel. Han finns vid min sida, hela tiden. Han låter mig få vara helt utslagen och bara ligga i hans famn och gråta, hur länge jag behöver utan att höra orden "ryck upp dej" eller något liknande. Samtidigt som gråten ersätts med våra skratt, vilket också är väldigt skönt. Högt och lågt... Vi är precis där vi är i stunden och de känns verkligen som att vi går igenom de här tillsammans."

Detta var en del av de anteckningar jag gjorde i stundens hetta, där och då... De tog ett tag innan jag och min hjärna förstod att de inte va mitt fel, eller att de va min kropp som svek mig. De va helt enkelt kroppens sätt att ta hand om något som ändå inte skulle bli bra. Trots alla tårar och den smärta jag hade så har ändå min kropp svarat otroligt bra. Jag sitter ju trots allt här idag, i vecka 28. Vi insåg hur mycket vi ville ha barn efter den händelsen och en dag kände vi att NU, nu ör vi redo igen och vi hade turen att de gick fort att bli gravid igen.

Jag mår idag inte dåligt av missfallet vi hade utan känner nog ännu mer tacksamhet över att få turen att BLI gravid igen. Men självklart har de påverkat oss enormt mentalt denna graviditet. Oroligheten över att de ska gå åt helskotta igen ligger ständigt i bakhuvudet och vi va otroligt försiktigt och gick inte ut med graviditeten förrän efter rutinultraljudet (då jag va i v 20). Vi kunde helt enkelt inte slappna av och tro på att de faktiskt stämde, även fast vi hade gjort ett tidigt ultraljud i v 12.

Vi har nu såklart kommit över den värsta oron och börja slappna av i tanken av vad som komma skall och vi har även köpt vagn. Vilket va ett stort steg för oss båda. De är som att släppa på sårbarheten rejält.

Sist vi va hos barnmorskan så sa hon att vi kommer inte vara mindre ledsna om nu de värsta kommer hända igen så försök att slappna av i de och njuta istället. Och de stämmer faktiskt. Vi är duktiga på att prata om de dyker om någon oro med varandra. Och jag antar att detta bara är början me all oro. Alltid kommer man vara orolig över något nu antar jag? Nackdelen med att vara förälder antar jag 😅 Är de inte att de ska fastna i halsen så är de för att dem ska ramla, eller att dem ska börja med droger när dem är äldre. Somsagt, de kommer alltid vara en oro.

Detta är mina upplevelser hur jag kände och tankar efteråt. Självklart är de otroligt individuellt och jag vet att jag sökte mycket för att läsa andras upplevelser där och då men inte hittade. Därmed kände mig väldigt ensam. Därav mitt beslut att skriva de här för att kanske hjälpa någon annan där ute.

Jag vet också att idag känner jag ingen sorg över missfallet på de sättet utan bara en tacksamhet för att få ha turen att vara gravid nu. MEN, jag vet inte hur mina känslor hade varit om vi fortfarande kämpade på att bli gravida. Jag antar att sorgen fortfarande hade legat kvar starkare.

Detta är min berättelse och har du någon tanke eller fråga, eller kanske bara vill berätta din upplevde så gör de! Jag svarar så gott jag kan från min erfarenhet och mina upplevelser.

♥️

Känns så konstigt att skriva den rubriken för jag inser att de fortfarande känns overkligt men ändå så kul. Nästan så jag tror att man drömmer. Väldigt konstig känsla..

.Jag är nu exakt halva tiden gången (v 21) och jag tycker att jag mår riktigt bra just nu. Känner av lite foglossning men har köpt ett bälte som kanske avlastar lite och sedan ska jag försöka få iordning på magen som har blivit lite förstoppad av järntabletterna som jag började med förra veckan.

Den värsta tröttheten och illamåendet jag hade innan har gått över och känner att mitt bångstyriga humör har kommit lite mer i balans. Men de kanske jag ska fråga min sambo om egentligen, haha! (frågade och han höll med att de va mer i balans nu😂)

Börjar få en bula nu på magen vilket känns kul då jag bara kände mig lönnfet innan då vi inte ville gå ut med graviditeten. Då bodde jag i stort sett i hoodie och jag tyckte jag dolde de rätt bra. Men de har jag fått höra ju efteråt att de va en del som hade undrat. För i slutet var de stramt och de började verkligen bli svårt att dölja den kulan som började bli större.

10 februari är grabben 💚 beräknad och fasen vad man längtar ... dock fortfarande en skum känsla fortfarande. Vårat barn? Vi ska bli föräldrar? Ja har del tankar som snurrar somsagt. Tur kanske är de att de är halva tiden kvar... 🤣 Då kanske man kan förbereda sig ännu mer mentalt.

Vi har börjat prata lite namn och har väl någon vi funderar lite extra på men TIPS MOTTAGES TACKSAMT! 😍🙏🏼

Kommentera gärna nedan för lite namnförslag! 😄

Det som hände för ett år sen var något jag hade längtat och drömt efter så länge. Jag ville verkligen träffa en kille så mycket men kom sedan till insikt att jag har de jäkligt bra ändå. Detta ventilerade jag givetvis med mina närmsta vänner. Dem tyckte att de va ju skönt att jag ändå kände ett lugn i livet och att jag faktiskt trivs med att bara vara jag. PANG! En vecka senare hade jag helt plötsligt en date! Kanske de var på grund av min insikt som gjorde att jag inte längre kände varken stress eller någon press som jag var redo? vem vet...

Fredagen den 23 augusti plockade nämligen HAN, HAN som skulle visa sig vara min prins, upp mig i hans bil och påväg va vi mot våran första dejt. Ett möte mellan en lugn norrlänning och en hetsig Bålstatjej. Ja, jag kan inte annat än säga att de visade sig vara en sjukt bra kombo!

Känns helt sjukt att ett år har gått. Inte för att de gått så fort, utan för att de har hänt så mkt på ett år. Händelserna har både varit de mest lyckliga i mitt liv men också otroligt tragiska. MEN jag är så glad att jag ALLTID har haft Andreas vid min sida. Han har alltid stått stadigt vid min sida och att de är VI är de mest naturliga i hela världen.

Det första året tillsammans har varit otroligt speciellt på så många olika sett och ser fram emot resten av alla år jag har kvar i mitt liv med dig. De mest värdefulla jag har är du, Andreas ♥️